blaska
Swedish
Etymology 1
Likely onomatopoeic. Compare plaska. Attested since 1886.
Verb
blaska (present blaskar, preterite blaskade, supine blaskat, imperative blaska)
- splash
- (Finland, reflexive, informal) make a fool of oneself
Conjugation
| active | passive | |||
|---|---|---|---|---|
| infinitive | blaska | blaskas | ||
| supine | blaskat | blaskats | ||
| imperative | blaska | — | ||
| imper. plural1 | blasken | — | ||
| present | past | present | past | |
| indicative | blaskar | blaskade | blaskas | blaskades |
| ind. plural1 | blaska | blaskade | blaskas | blaskades |
| subjunctive2 | blaske | blaskade | blaskes | blaskades |
| present participle | blaskande | |||
| past participle | — | |||
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.
Etymology 2
Possibly from the first etymology, likely with connection to blad. Attested since 1934.
Noun
blaska c
- (informal, derogatory) rag (low-quality newspaper)
Declension
| nominative | genitive | ||
|---|---|---|---|
| singular | indefinite | blaska | blaskas |
| definite | blaskan | blaskans | |
| plural | indefinite | blaskor | blaskors |
| definite | blaskorna | blaskornas |
Derived terms
- kvällsblaska
References
- blaska in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
- blaska in Svensk ordbok (SO)
- blaska in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
- blaska in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)