hion
See also: ĥion
Finnish
Verb
hion
- first-person singular present indicative of hioa
Anagrams
Old Swedish
Etymology
From Old Norse hjón, hjún, hjú, from Proto-Germanic *hīwōnō.
Noun
hion n
Declension
Declension of hion (strong a-stem)
Descendants
- Swedish: hjon
References
- hjon in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
- hion in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 1: A-L
- hjon in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)